Thengilyas Liv
Det känns som om det var igår jag blev utropad av min syster att något var på gång med mitt älskade sto Starlight. Ja jag minns det som om det var igår, trots att det i skrivandes stund var snart två och ett halvt år sedan. Starlights juver hade under morgonen helt fyllts och hon var orolig och vandrade in och ut från lösdriften. Jag stod där och såg på mitt älskade sto som gjort allt för mig och tänkte, nu är det dags ikväll kommer den. Oj vad jag hade fel!
Det lilla knytet inne i magen ville inte stanna där så länge. Klockan var tjugo i tolv samma förmiddag och samma stund som jag stod där i hagen och tänkte att nu var det dags. I samma stund tittade ett par föl hovar ut, vilken lycka och vilken hysteri blandat med glädjetårar.
Både syster och jag visste inte riktigt hur vi skulle reagera och uttrycka oss när Starlight lade sig ner i den torra halmen och började föda mitt framför ögonen på oss. Med filmkamera stod vi där och såg hur en liten föl kropp sakta kom ut till världen. Jag hade innan sagt att födseln skulle filmas och att det definitivt skulle bli ett sto. Rätt två gånger, i min totala glädje och förvirring kom lyckan igen då jag insåg, att det verkligen var ett sto vi hade fått. Vår älskade Thengilya föddes den trettonde april tvåtusensex klockan tio i tolv en skärtorsdag.
Thengilya visade snabbt vilken sorts häst hon var och det tydligt. Jag som nybliven fölägare försökte göra mitt allra bästa och tanken skrämde mig några gånger. Att jag skulle
uppfostra och göra en ridhäst av denna lilla krabat. Men på ett annat sätt kände jag mig rätt säker på att jag skulle klara det. Thengan började redan i boxen
visa att hon var en liten vilde, orädd som bara den skuttade hon som en galning medans jag stod i boxen tillsammans med mamma och föl för att mocka.
Hon skuttade och for och benen flög åt alla håll. Tillslut var vi tvungna att vara två där inne så boxen kunde bli rengjord utan att någon fick en liten föl hov på sig.
Thengilya var riktigt social när hon var liten och sökte mycket kontakt med oss människor. Som föl ägare och speciellt en som aldrig haft föl förut var detta självklart mysigt.
Vi myste gärna med henne och pussade på henne. Jag ska inte säga att vi inte har gjort många fel på vägen med Thengilya, saker som vi borde ha gjort annorlunda.
Fel gör man hela tiden och kommer alltid att göra. Dock har jag lärt mig av misstagen och vet nu vad jag ska göra annorlunda nästa gång ett föl kommer till världen.
Endast två dagar gammal hittade jag henne i lösdriften, hon satt fast med vänster framhov och höger bakhov under plåten som vi har runt lösdriften. Hon hade fått under dem i en liten springa och satt helt fast. Jag var livrädd, livrädd för att hon skulle rycka och dra och förstöra hovar och ben. Instinkten tog över och jag la mig på henne för att få henne stilla och skrek allt jag kunde. Det kändes som flera minuter innan någon hörde mig och pappa kom rusandes och undrade varför jag skrek. Vi försökte få loss henne men hon satt helt fast, jag kunde inte vara mer imponerad av mitt lilla föl som då. Hon låg helt stilla och väntade på att få komma loss. Pappa sprang runt på baksidan av lösdriften och började gräva bort sand och jord under min älskade lilla föls fötter. Hon kom loss och hon blödde på fötterna. Medans min mamma ringde ambulatoriska på Ulltuna plåstrade jag om henne så gott som jag kunde. Mamma och föl togs in och jag var orolig över att behöva åka in med henne. Tinna min tränare och goda vän kom med transport ifall att. Veterinärerna kom och plåstrade om henne och gav stelkrampspruta men dem tyckte inte att hon behövde åka in till Ulltuna. Hon fick rejält bandage på fötterna och jag lindade in dem i soppåsar för att hålla bandaget torrt ute i hagen. Händelsen verkade inte ha bekymrat henne det minsta, hon rejsade runt i hagen och jag stod där bitandes på naglarna av nervositet över att hon skulle skada sig igen. Fötterna läkte bra och allt gick så bra men det kunde ha gått betydligt mycket värre.
Det känns som om det var igår jag blev utropad av min syster att något var på gång med mitt älskade sto Starlight. Ja jag minns det som om det var igår, trots att det i skrivandes stund var snart två och ett halvt år sedan. Starlights juver hade under morgonen helt fyllts och hon var orolig och vandrade in och ut från lösdriften. Jag stod där och såg på mitt älskade sto som gjort allt för mig och tänkte, nu är det dags ikväll kommer den. Oj vad jag hade fel!
Det lilla knytet inne i magen ville inte stanna där så länge. Klockan var tjugo i tolv samma förmiddag och samma stund som jag stod där i hagen och tänkte att nu var det dags. I samma stund tittade ett par föl hovar ut, vilken lycka och vilken hysteri blandat med glädjetårar.
Både syster och jag visste inte riktigt hur vi skulle reagera och uttrycka oss när Starlight lade sig ner i den torra halmen och började föda mitt framför ögonen på oss. Med filmkamera stod vi där och såg hur en liten föl kropp sakta kom ut till världen. Jag hade innan sagt att födseln skulle filmas och att det definitivt skulle bli ett sto. Rätt två gånger, i min totala glädje och förvirring kom lyckan igen då jag insåg, att det verkligen var ett sto vi hade fått. Vår älskade Thengilya föddes den trettonde april tvåtusensex klockan tio i tolv en skärtorsdag.
Thengilya visade snabbt vilken sorts häst hon var och det tydligt. Jag som nybliven fölägare försökte göra mitt allra bästa och tanken skrämde mig några gånger. Att jag skulle
uppfostra och göra en ridhäst av denna lilla krabat. Men på ett annat sätt kände jag mig rätt säker på att jag skulle klara det. Thengan började redan i boxen
visa att hon var en liten vilde, orädd som bara den skuttade hon som en galning medans jag stod i boxen tillsammans med mamma och föl för att mocka.
Hon skuttade och for och benen flög åt alla håll. Tillslut var vi tvungna att vara två där inne så boxen kunde bli rengjord utan att någon fick en liten föl hov på sig.
Thengilya var riktigt social när hon var liten och sökte mycket kontakt med oss människor. Som föl ägare och speciellt en som aldrig haft föl förut var detta självklart mysigt.
Vi myste gärna med henne och pussade på henne. Jag ska inte säga att vi inte har gjort många fel på vägen med Thengilya, saker som vi borde ha gjort annorlunda.
Fel gör man hela tiden och kommer alltid att göra. Dock har jag lärt mig av misstagen och vet nu vad jag ska göra annorlunda nästa gång ett föl kommer till världen.
Endast två dagar gammal hittade jag henne i lösdriften, hon satt fast med vänster framhov och höger bakhov under plåten som vi har runt lösdriften. Hon hade fått under dem i en liten springa och satt helt fast. Jag var livrädd, livrädd för att hon skulle rycka och dra och förstöra hovar och ben. Instinkten tog över och jag la mig på henne för att få henne stilla och skrek allt jag kunde. Det kändes som flera minuter innan någon hörde mig och pappa kom rusandes och undrade varför jag skrek. Vi försökte få loss henne men hon satt helt fast, jag kunde inte vara mer imponerad av mitt lilla föl som då. Hon låg helt stilla och väntade på att få komma loss. Pappa sprang runt på baksidan av lösdriften och började gräva bort sand och jord under min älskade lilla föls fötter. Hon kom loss och hon blödde på fötterna. Medans min mamma ringde ambulatoriska på Ulltuna plåstrade jag om henne så gott som jag kunde. Mamma och föl togs in och jag var orolig över att behöva åka in med henne. Tinna min tränare och goda vän kom med transport ifall att. Veterinärerna kom och plåstrade om henne och gav stelkrampspruta men dem tyckte inte att hon behövde åka in till Ulltuna. Hon fick rejält bandage på fötterna och jag lindade in dem i soppåsar för att hålla bandaget torrt ute i hagen. Händelsen verkade inte ha bekymrat henne det minsta, hon rejsade runt i hagen och jag stod där bitandes på naglarna av nervositet över att hon skulle skada sig igen. Fötterna läkte bra och allt gick så bra men det kunde ha gått betydligt mycket värre.
